brottmans

Ytlighet, senaste trenden, eller?

En morgon när jag hoppade på bussen så fick jag oerhört mycket blickar, och jag menar verkligen oerhört mycket. Folk stirrade konstigt. Antagligen så var det för att mitt hår var slarvigt uppsatt, ansiktet hade utsatts för 0% smink och jag var klädd i dom gosigaste myskläderna. Blickarna var inte snälla, inte på nåt sätt. Människorna klankade ner totalt på mitt utseende men varför? Jag förstår inte.

Hur kan människor vara så jävla ytliga? Jag menar, folk får väl sätta på sig precis det dom känner för? Man ska inte känna ett tvång på att klä sig enligt det nyaste modet eller normen på sin skola eller jobb bara för att ens få nämna ordet status. Visst, man kanske känner sig bekväm i stuprörsjeans, någon fin topp, ansiktet perfekt sminkat och det där håret som alla vill ha. Fine, dom som vill lägga ner all den tiden på sitt utseende ska självklart få göra det men dom ska inte lägga sig i hur andra klär sig. Det är fel, jättefel! Det finns ju inte direkt någon lag som talar om hur man ska se ut. Vi lever i ett fritt samhälle och jag har all rätt i världen att slänga på mig ett par mjukisbyxor en gosig tröja, håret uppsatt i en slarvig knut och ansiktet totalt osminkat. Ingen ska bry sig, ingen annan än jag själv. Det är mitt val. Man ska inte behöva få dom blickarna som jag fick idag. Jag vet egentligen inte vad syftet med blickarna var, vad dom reagerade på. Eller egentligen så vet jag, jag vet exakt vad dom tänkte. Det var sådana blickar som sa ungefär, "kan du inte slänga på lite smink på det där äckliga, fula, finniga ansiktet". Andra sa, "kan du inte sätta på dig lite finare kläder eller har du inte råd med annat?". Jag kan ju visserligen ha helt fel, dom kanske inte alls tänkte så men det är väl hur jag uppfattar det som är det viktigaste, eller? Jag vet ju själv hur jag personligen reagerar på någon som enligt mig ser "annorlunda" ut. Det är så sjukt att man kan dela in människor i olika grupper, liksom, en normal och en onormal grupp, hur normalt är det egentligen? Vi är ju inte olika och det är det som är grejen. Alla är av kött och blod och har samma rättigheter och skyldigheter i vårt samhälle men ändå behandlas man så olika. Att då ens tänka tanken att ge den där blicken, hur kan man? Man kan rent ut sagt förstöra någons dag och det är så onödigt! Jag gick liksom omkring hela dagen och kände mig som en utliggare eller något äckligt slödder, you name it. Jag kände mig helt enkelt obekväm med mig själv och så ska man inte behöva känna. Mitt hår kändes helt plötsligt som världens fulaste, ungefär som att jag var en vetenskapsman som hade blandat fel syror och sprängt hela skiten så att håret stod åt alla håll och kanter. Jag ångrade verkligen också att jag inte satte på mig ett par jeans, leggings eller vad som helst, bara inte dom där fula mjukisbyxorna med hål under knäet. Ansiktet vill jag knappt nämna för att få en sådan blick på mitt röda, äckliga ansikte var inte roligt. Känslan går inte riktigt att beskriva men det var ungefär som att någon sparkade mig i magen, en sån där hård spark som ömmar flera dagar efteråt, precis så. Jag vet inte riktigt hur det kommer sig att människor kan se ner så där mycket på varandra. Kanske beror det på avundsjuka, att man själv inte vågar visa sitt "riktiga jag". Eller så känner man sig bara så osäker i sig själv att man blir tvungen att trycka ned andra. Att vi människor har blivit så ytliga beror nog på all reklam som vi dagligen utsätts för. Reklamen visar och säger nämligen så mycket som vårat undermedvetna suger upp snabbt som en snustorr tvättsvamp. Det sjukaste är att vi inte märker att vi påverkas förrän efteråt. Det är inte förrän man sitter med den nyaste sminkprodukten eller dom finaste jeansen som man verkligen reagerar på att man faktiskt visst tar åt sig och sen när man väl äger dom där jeansen eller mascaran eller vad det nu kan vara så kan man ju inte låta bli att använda dom/den. Detta skapar en trend som gör att vi "mjukismänniskorna" faktiskt hamnar utanför. Jag tror dock att man klarar sig bäst i längden om man vågar visa sitt riktiga jag. Man ska inte bry sig om dom där falska som tror att det bara är utsidan som har betydelse. Jag säger som min morfar en gång sa, "det är insidan som räknas".